DET BÖRJADE MED EN MARABOU CHOKLADKAKA …

___________________________

 — Av och med Bengt Lindh —
___________________________

Intresset för tävlingscykel började med en Marabou Chokladkaka i Glumslöv 1952

Historien utspelar sig utanför lanthandeln Åkermans Efterträdare i Glumslöv, där jag arbetade som butiksbiträde 1951-1953. Utanför butiken fanns en sexradig varuautomat, två rader för 25 öre, två rader för 50 öre och två rader för 1 krona, totalt 60 fack, att fylla med godis och frukt. Jag hade hand om påfyllning av automaten och det var framförallt helger och kvällar, som åtgången var stor.

En kväll våren/sommaren 1952, när jag höll på med påfyllning av automaten, stod min kompis Leif Sjöland sidan om och pratade om kvällens avslutade fotbollsmatch, när två sportklädda motionärer stannade med sina smäckra cyklar. Att de var tävlingscyklister visste jag inte då.

Leif kände båda killarna, Berne Norbeck från Kvistofta och Torsten Sandberg från Glumslöv, båda var licensierade tävlingscyklister i Landskrona Cykelklubb, Berne A-klassare och Torsten tävlade i B-klassen. Samtal inleddes och Berne tyckte jag kunde bjuda dem på en chokladkaka. Jag förklarade, att det kunde jag självfallet inte göra, de tillhörde ju butiken, men jag kunde tänka mig köpa en kaka och bjuda dem på, om vi fick låna deras cyklar för en provtur.

Vi körde till Rya Kvarn och vände. Där bestämde vi oss, att tävla om vem, som kom först tillbaka. Den cykel jag fick låna hade fast krans och det tog en liten stund att vänja sig, att trampa hela tiden och pedalerna slag i vadernas baksidor, när vi cyklade ner mot Rya.

Leif var framgångsrik i allting han företog sig, om det var i fotbollen, på dansgolvet eller på jobbet. Därför kändes det fantastiskt, att jag körde ifrån honom i stigningen upp mot byn. Jag väntade in honom en gång och körde sedan ifrån honom igen. En sådan cykel, skulle jag vilja äga. Berne menade på, att vi skulle bli tävlingscyklister. Jag utövade ingen idrott, men Leif var duktig i fotboll. Vi var väl lite intresserade, men jag var mest intresserad av att äga en sådan cykel. Leif var mer medveten om att man kunde tävla på cykel.

Redan en vecka senare hade Leif varit inne i Sture Anderssons affär och köpt en ny Crescent racer för 400:– och stod med en sådan utanför affären en lördag efter-middag. Leif tjänade som modellsnickare på Landsverk i Landskrona i veckan, vad jag tjänade i månaden 150:–. Oj vad jag avundades honom. Jag lånade 150:– av min arbetsgivare och Berne Norbeck ordnade en begagnad racer för 150:– och så var vi tävlingscyklister.

Intresset för cykelsporten väcktes med provcyklingen i utbyte mot chokladkakan.

Vi körde fyra tävlingar i augusti månad, däribland DM, där jag blev 10:a och i de andra tävlingarna blev jag ett par placeringar sämre, men jag placerade mig bättre än Leif alla fyra gångerna.

Detta var mycket bra för självförtroendet, att kunna hävda sig genom att mäta sin förmåga med andra och jag har verkligen mycket att tacka inträdet i cykelsporten för.

Jag är uppväxt på landsbygden under mycket knappa förhållande, med ganska långt till allting och började feriearbeta redan som tio-åring. Flyttade hemifrån som 14-åring och började jobba i en lanthandel rätt långt hemifrån. Lönen var mat o logi fritt samt 50:– i månaden. Eftersom tågbiljetten hem kostade 14:– tur o retur så cyklade till Linderöd tur och retur och sparade 14:– varje gång.

Det hade alltid cyklats mycket i vår familj, tidningsrundorna var på flera mil och på mitt första jobb cyklade jag ut med varor. Min chef, specerihandlaren var en snål jäkel, men han premierade mig med + 1 krona, varje gång jag cyklade snabbare till respektive kund. Han tog tiden och skrev in i ett kundregister. Jag pressade tiderna i stort sett varje gång på min tunga REX-cykel. 

— Cyklarna, som Berne och Torsten hade var ju något alldeles extra.