En fotbollsfantast lär inte få chansen att slå en straffspark på Wembley eller Camp Nou. En som älskar hockey får aldrig chansen att slå ett slagskott på Madison Square Garden. Även om du älskar Formel 1 så får du nog aldrig chansen att ratta en Formel 1 bil i full fart runt i gatorna i Monaco.

Men om du älskar cykelsporten som jag gör, så har du chansen att uppleva alla de vägar och berg som dyker upp i de stora tävlingarna. Till exempel så var vårt kompisgäng inne och provade på VM-banan i Danmark innan VM-et gick av stapeln.

När jag tittat på Tour de France (TdF), Giro d’Italia och Vuelta Espana, så har det alltid varit bergsetapperna som fascinerat mig mest. Särskilt TdFs toppar sitter i minnet och jag hade redan fått chansen att ta mig över många av topparna.

Men jag ville ha mer och det fick jag. Där har ni bakgrunden till att jag och Lasse Skoog, tillsammans med tre av våra komp-isar i Team Röd/C2, tog en ”liten” cykeltur iAlperna 2013. Den hårdaste och mest spektakulära cykelrundan dittills för mej.

Dag 1

Vi började med att åka till Vallensbäck söder om Köpenhamn, för att skicka våra cyklar med bil till Frankrike.

Några dagar senare så följde vi själv efter med flyg. Vi landade i Geneve och åkte sedan buss till Annecy, mitt i hjärtat av de franska alperna.

Efter incheckning och koll av cyklarna så var det dags för en "rulletur". Det var så Dan Frost kallade den, alltså en uppvärmningsrunda. Vi började med att cykla i lugn takt bland alla semestrande fransmän/kvinnor på en väl trafikerad cykelväg längs Annecy-sjön, efter ett tag tog vi till vänster och där var det – BERGET! Semnoz d'Annecy, det berg där Quintana knäckte alla favoriterna på nästsista etappen av 2013 års Tour.

Först uppför en ganska trafikerad väg. En vänstersväng in i skogen och sen brantade det till och höll i sig i stort sett hela vägen till toppen – 12 km. Det var bara att trycka upp kedjan på största där bak (28 kuggar), minsta fram (34 kuggar) och aldrig sluta trampa

trampa. Svetten rann i strida strömmar, benen protesterade men vevade på ändå. Efter någon timme så glesnade skogen och skidskyttestadion kunde skymtas in till höger. Nu var det bara ett par branta km kvar till toppen.

En kort paus blev det däruppe, äta lite, på med vindvästen och sedan utför berget på andra sidan. Efter 500 m kom veckans första vurpa, som tur var så blev det den enda. En dansk hade kommit utanför asfaltkanten, ut i grov bergkross och gått omkull. Ingen större skada skedd, en öm och blödande armbåge och skrapsår på benet. Han cyklade själv hem till hotellet, där hans kompisar lappade ihop honom och han fullföljde veckan utan vidare problem.

Dag 2

Dagen började med en utskällning. Jag skulle inte starta förrän 9.30 och därför kom jag inte ner till frukosten förrän 7.30. I god tid tyckte jag. Men det tyckte inte hotellägaren/kocken. Han kom in och skällde ut alla i matsalen för att vi inte var på plats kl 7.00.

Solen sken och många morgonpigga motionärer var redan på gång när vi gav oss av. De första 28 km gick längs den vackra Annecysjön och sedan på en gammal järnvägsvall. Det gällde att vara på sin vakt här i början med alla gående, skejtande och cyklande som vi mötte eller körde om. Efter ett tag kom vi till slutet på sjön och vi svängde av och fortsatte på en gammal banvall. Så gick vägen in i en ganska lång tunnel och när den slutade svängde vi av åt höger.

Snart så var vi framme vid dagens första berg Col de Tamie, ett av de ”snälla” bergen. 10 km till toppen, snittlutning på 4% och ett max på ca 7%. Vi rullade uppför i samlad tropp och i god fart, men utan stress. Kort dricka/pisspaus på toppen.

Sedan en fin, lätt nedkörsel med bra sikt. Vi passerade genom Albertvilles förstäder och kalle

var snart framme där vi skulle hålla vår lunchpaus efter ca 65 km. En idyllisk brunn under tak i en liten by. Vi tuggade i oss våra baguette och drack någon liter Coca-Cola. Att fylla på våra vattenflaskor tog sin tid. Vattnet kom från en källa och det rann otroligt långsamt. Därefter riktade vi in oss mot dagens verkliga kraftprov. Efter några mil var vi där, vid foten av monsterberget – Col de la Madeleine. 28 km till toppen med en snittlutning på 5,4%.

In i skogen, ganska snäll början de första 500 meterna sedan gick det uppåt med ca 7% i 8 km, för att sedan bli värre med ca 8% upp till km 12. Där släppte det lite och vi kom upp till en liten by, där det t o m gick utför liten, liten bit. Men det fick man snabbt ångra då lutningen ökade till 9%. Sedan pendlar lutningen mellan 9 och 8%. När kom vi ut ur skogen, så fanns det inget skydd mot den brännande solen. Här var jag trött, varm och törstig. Men vi var inte de enda på väg uppför berget. Vi började nu köra om folk som gick eller hade stannat för att ta igen sej.

Efter en stund stannade också jag och Mattias för att pissa och vänta in Ingmar. Sedan var det på cykeln igen och nu klippte berget till med över 10% i en km för att sedan gå ner till ca 9%. De sista 500 meterna

till toppen känns det nästan som det var platt, ”bara” 3,5%.

Jag hade varit på toppen en gång förut, men då var det en sådan dimma att man knappt såg handen framför sej. Nu upptäckte jag hus, serveringar och en fantastisk utsikt. Förra gången trodde jag att det bara var en stor parkeringsplats. Vi åt och drack utanför restaurangen och tog en lång skön paus innan nedkörseln till La Chambre. Den här gången var det +35°C och det var skönt med fartvinden som svalkade. Förra gången jag körde ner här så var det ca +12°C, glasögonen immade igen och jag frös som en hund.

Snart var vi nere i dalen där de stora vägarna går. Men våra skickliga guider fann småvägar som tog oss fram betydligt säkrare. Det var bara några mil relativt platt till vårt hotell i St Jean de Maurienne, en stad som andas cykel överallt. Tour de France, Paris-Nice och Dauphine du Liberé passerar ofta, eller har start eller mål här. Vilket håll du än kör ut ur stan så når du legendariska stigningar som t ex Col de Croix Fer, Col de Glandon och Col de Telegraph.

Det var dags för en kall öl och sedan mat och sömn innan nästa dags upplevelser.

Dag 3

Precis som förra gången bodde vi på hotell Europe. Ägaren är själv en glad cykel-amatör och pratar gärna cykel. Det enda problemet var att förstå hans ”engelska".

Maten på kvällen var god och riklig, men det där med frukost har de flesta fransmän inte fattat. Det blev baguetter och havregryn (danskarna hade med en hel bal) med mjölk.

Sedan var det dags för morgonritualerna: Smörja in rumpan, fylla flaskorna och pumpa däcken på cykeln. På dagens meny stod de klassiska Tour de France bergen: Col de Telegraph och Col de Galibier.

Det var ett par mil till Saint Michel du Maurienne, där uppfarten till Telegraph börjar. Vi rullade ut ur stan och snart började det gå svagt uppför. Efter en mil kom dagens första punka. Det var faktiskt rätt skönt att få stanna och vänta. Slangen byttes snabbt och inom kort rullade vi in i Saint Michel, svängde till höger och där började backen.

Telegraph är ett ganska snällt berg. 12 km till toppen på 1566 m ö h. En medellutning på strax över 7% och några km där det knäcker till med nästan 10%.

Efter bara någon km så var gruppen splittrad. så det var bara att hålla sin egen fart och hålla koll på pulsen. Jag hade en bra dag och kom snart ifatt de danskar som stuckit iväg framför mej. De sista 4 km hade jag sällskap med en dansk och en tjeck. Efter ca en timme var jag på toppen och snart kom Mattias och Ingmar också. Vi drog oss in på värdshuset på toppen för att dricka en Cola och få kallt vatten i flaskorna. Sedan rullade vi de sex km ner till Valloire, en liten idyllisk by som nog mest lever på vinterturismen. Där köpte jag lite frukt och Mattias fick sin obligatoriska espresso.

Ut ur Valloire gick det svagt uppför, så svagt att man lurades att tro att det var platt. Därför kunde man inte förstå vad det är var som höll emot till att börja med. Sedan lutade det mer och mer och nu insåg man att klättringen hade börjat. Landskapet blev kalare, men det var forfarande grönt. Därefter blev det kalare och kalare, nästan inte ett grönt strå och man snirklade sig upp mellan klippor och rasbranter. Efter 4,5 km ökade lutningen till 7% och höll sej mellan 7 till 9% ända till de sista kilometerna då det blir över 10%. Ett slitsamt slut på en 18 km lång klättring.

På toppen väntade Isa med bilen och med torra kläder, Cola och frukt. En kort väntan, 

sedan kom Mattias och efter en stund Ingmar. Det är en fantastisk utsikt både ner i dalen vi kom ifrån och åt andra sidan ner i dalen som leder ner till Col de Lautaret. Efter ombyte, dricka och fotografering så var det dags att köra ner. Det är brant, öppet och farten blir snabbt hög. Om man inte är försiktig så kan farten bli alltför hög, strax över 80 km/h tyckte jag att det räckte. Man måste tänka på att pumpbromsa ofta men kort, annars kan fälgarna bli så varma att man får en värmepunka.

Sedan var det återsamling på Col de Lautaret. Tar man åt höger så leder vägen ner i dalen och vidare till l’Alpe d’Huez och tar man åt vänster så är det 35 km till Briancon. På vägen dit så återsamlades Team Röd och då kunde vi inte låta bli att trycka på. Vi växeldrog i lätt utförslutning så det gick undan ordentligt och snart var vi framme i Briancon.

Vi ställde in cyklarna och hittade våra rum. I natt skulle jag dela rum med en lugn norrman. Jag gick ner till baren och tuggade i mej dagens baguette och och fick dagens belöning, en stor kall öl.

Dag 4

Briancon, som ibland kallas alpernas huvudstad, ligger i en gryta och är på tre sidor omgiven av berg. Högt uppe över staden ligger den gamla borgen, som påminner om mindre fredliga tider. Ännu högre upp tronar ett kloster. Vackert så det räcker och blir över.

I dag så väntade oss 95 km cykling, ca 50 km av dessa var uppför. Först det legendariska Col d’Izoard, 2360 m ö h, 19,5 km till toppen med en medellutning på ca 6% och en maxlutning på nästan 9 %. Nästa "kulle" var det mindre kända Col de Vars. 2100 möh, 19,5 km till toppen, medellutning 6%, men med två km på nästan 9%. Sist men inte minst så hade vi den sista klättringen upp till vårt nästa hotell. Den var på ca 6 km och bitvis med lutningar på 9-10%.

Vi hade gott om tid på morronen. En riktig frukost med mycket att välja på som omväxling. Sen var det upp på rummet för att packa, sätta på sej pulsbandet, smörja rumpan osv. Först gav sej grupp 3 av och en halvtimme efter så var det vår tur. Gruppen hade krympt, eftersom en del hade gått över till grupp 3 för att åka i ett lugnare tempo. Så nu var det Mattias och jag, en (tokig) norrman och 12 danskar från Skelskör kvar i grupp 2.

Att hitta backen var enkelt, den började nämligen i utkanten av stan bara tre kvarter från vårt hotell. Först 2 km som lutade på ganska bra och sedan planade det ut litegrann. Snart blev det dags för dagens första pisspaus och då fick en av danskarna för sej att han skulle meka med cykeln. Han skruvade isär snabbkopplingen från fram-hjulet för att vända den. Naturligtvis for en liten fjäder iväg i gräset och var omöjlig att hitta hur mycket vi än letade. Omsider kom vi iväg igen. Vi höll ihop gruppen i ett stadigt tempo utan att stressa. Detta lyckades under de första 10 km av backen, men sedan började den branta delen av klättringen. De nästa 5 km gick det aldrig under 8% lutning. Gruppen började så smått att splittras upp. Ett par man gled ifrån uppåt men de flesta lade vi bakom oss. Jag hade en bra dag med pigga ben och allt bara flöt på.

Izoard har en helt annan och grönare karaktär än Galibier. Här är det mest vida högslätter, i början med lantbruk och högre upp med betande djur. Först kor, högre upp får och högst upp getter. Bondgårdarna annonserar ofta med att de säljer honung och hemmalagad får eller getost.

I god fart nådde jag toppen och snart kom Mattias också. En go' paus som vanligt, en god läsk från kiosken, torra kläder och sedan

en lång kul utförskörning ner till Guillestre. Som vanligt så körde vi om många bilar på vägen ner. Återsamling var vid Isas bil, av med överdragen och sedan uppför nästa berg – Col de Vars. Benen var fortfarande pigga och det gick bra. Utför igen, det blev roligare och roligare.

Snart var vi nere från berget men det lutade hela tiden svagt utför. Vi växeldrog de tre milen mot hotellet i god fart. När vi precis passerat den lilla stan Barcelonette så kom Espen (norrmannen) upp till mej. Han skrek att mitt flaskställ var löst. Jag hade hört något som skramlat de senaste milen, men inte kunnat lokalisera det. Plötsligt stod Isa med sin bil vid vägkanten och visade oss in till vänster, mot hotellet. Jag och Mattias stannade till. Jag för att skruva fast flaskstället, han för att fylla på vatten.

Nu började dagens jobbigaste uppgift, backen upp till hotellet. Jag släpade mej uppi knappt styrfart. Men där var hotellet till sist mitt ibland skidbackar och liftar. Den här natten skulle jag dela rum med Christer och Lasse. Jag var först upp i vår svit, som var det största hotellrum jag någonsin bott i. Det var säkert fem meter till taket och sängplatser till en stor familj. Jag var först på rummet och la beslag på sängen på första planet och Christer och Lasse fick sova uppe på den stora balkongen.

Dag 5

Efter att ha tillbringat natten i samma rum som Mr Oj, oj, oj (Lasse) och Mr Suck, suck (Christer) så var det då dags för Kunga-etappen. Först Col de la Bonette/Reste-fond 2802 m ö h, Col de la Couillole och sedan klättringen upp till vårt hotell i skidorten Valberg 1700 m ö h.

Vår grupp nr 2 blev mindre för varje dag. Hittills så hade folk bytt till den långsammare grupp 3, men idag så hade Espen bytt till grupp 1 för att "köra skiten ur danskarna". Det var särskilt en liten tunn dansk med pipig röst som alltid var först upp och nu tänkte norrmännen slå sig samman för att en norrbagge skulle vara först upp. Tanken var att de skulle växelköra för att knäcka dansken. Det fungerade inte alls. Den lille dansken kom först upp som vanligt, följd av flera danskar och efterhand några mycket trötta norrmän. Men nu föregår jag händelserna.

När vi rullade ner från hotellet blev vi varse hur brant och lång vägen dit varit. Inte konstigt att det var tungt att ta sej upp. Efter ca 15 km nådde vi Barcelonette och tog till höger rakt in i backen. Nu var det 23,5 km till toppen, med en medellutning på närmare 7% (alltså mer än dubbelt så brant som Bergaliden). Det var en vacker klättring med ett ganska omväxlande landskap. I början skog, ängar , stilla bäckar och små sjöar. Högre upp kargare, mer klippor och fler fjällbäckar. Det var ont om djur men i början såg man en del får och högre upp någon enstaka getflock. Hela tiden låg kedjan på de lättare växlarna. Upp till 7% lutning oftast 34:24 och 34:22-20 när jag stod upp för att avlasta ben och rumpa. I de brantare delarna så var det den lättaste växeln som gällde, i mitt fall 34:28.

Benen kändes okej och jag och Mattias spann uppför i den svindlande hastigheten av 10-12 km/h. Ett par danskar drog sakta ifrån oss, men den största gruppen lade vi bakom oss. Vi blev också omkörda av ett franskt par där kvinnan pratade i ett kör. Hon hördes från två serpentiner nedanför oss och sedan fortsatte pratet förbi oss tills vi hörde det svagare och svagare.

Någon km innan vi når Casernes de Restefond (militära baracker från Napoleons tid) på 2300 m ö h, så kom en del av danskarna ifatt oss igen och körde om oss. Mattias hängde på dem, men mina ben hade varken ork eller lust att öka farten. Jag såg klungan så sakta dra ifrån mej uppför berget.

Efter 23 km klättring så nådde jag Restefond, där vägen går genom berget och fortsätter ner på andra sidan. För några år sedan så gick TdF upp här och en sydafrikan kom först hit upp. Men han var nog ganska trött, för han fortsatte rakt fram nedför en rasbrant. Han skadade sig inget vidare men hade väldigt svårt att komma upp på vägen igen.

Tyvärr så var detta inte toppen. För att nå Bonette så svänger man höger och har en halv km till med 15% lutning att ta sig upp för. Det är var bara att bita ihop och ta ut de sista krafterna. Upp kom jag och ibland var jag t o m över 6 km/h. Kan tilläggas att denna ”lilla” sväng är helt i onödan. Vägen byggdes bara för att fransmännen skulle kunna säga att de hade Europas högsta asfalterade väg. Kan nämna att det nu finns högre asfalterade vägar både i Italien och Spanien.

Här uppe på 2802 m ö h står det ett monument över de som konstruerade den här (onödiga) vägen under stort besvär. Här poserade bl a Lasse Skoog och Ingemar stolt.

Det var gott om folk där, mest bilister och motorcyklister, men också ett antal cyklister av olika nationaliteter. Alla ville bli foto-graferade framför monumentet. Det var kallt och blåsigt så vi tog oss kvickt ner till bilen för att få torra kläder till nerfarten.

Sedan började vi köra utför, först Mattias, sedan Jörn (en liten senig dansk som var super på att köra uppåt, men körde på halvchans utför), till sist jag. Snabbt var vi så långt nere att det började bli lite för varmt med överdragskläderna.. Mattias stod på utför, Jörn hängde på nästan för nära. I en skymd vänsterkurva fick de möte med en bil. Mattias höll ut i god tid, men Jörn var nära att frontalkrocka. Som tur var så hann han undan i absolut sista sekunden. Jag låg bakom och fick nästan hjärtat i halsgropen. Resten av nedkörseln gick bra, fort och utan incidenter. I dalen återsamlades gruppen och vi tog oss i samlad tropp till platsen för dagens lunchpaus.

Efter att jag med viss möda tuggat i mej min baguette och sköljt ner den med massor av Cola så siktade vi in oss på veckans sista större berg. Vi körde mot Isola 2000 men efter ett tag tog vi av till höger uppför Col de la Couillole, 16 km till toppen. Det var varmt så det kokade, ca +35°C och klättringen låg på solsidan. Vägen var smal, brant (medel 7,5%) och hängde som en hylla på bergssidan. Den här stigningen kommer aldrig att vara med i Touren, det är alldeles för trångt för karavanen att ta sig uppför.

Jag, Lasse, Mattias och Ingmar höll ihop i början på stigningen i tre, fyra km. Då blev vi passerade av en grupp belgiska cyklister och Matte for iväg efter dem. Naturligtvis så kunde ju inte jag hålla mej lugn, så jag hängde också med. Nu gick det bra i rask takt upp till ca 12 km av stigningen. Efterhand så tappade jag mer och mer kraft och till sist så sa jag åt Mattias att köra.

Nu var det bara kamp som gällde för mig. Benen skrek att de ville ge upp men det fick de inte lov till. Jag var t o m tvungen att stanna en gång för att samla mej. Med vad som kändes som mina absolut sista krafter, släpade jag mig upp till toppen. Det var precis att jag hann före Lasse och Ingmar, som de förnöjt har påpekat ett antal gånger under årens lopp.

Efter en kort paus rullade vi utför ca 5 km, för att sedan börja klättringen upp till vårt hotell i Valberg på 1700 m ö h. Det var segt och det gick inte fort, men upp kom jag tillsammans med en lika trött dansk.

Nu fick jag dela rum med Ingmar och Mattias. Vi installerade oss, duschade och klämde i oss återhämtningssörjan (den är inte så god, men den gör nytta). Sedan var det ner till restaurangen för en välförtjänt öl (eller 2) för att skölja ner turens näst sista baguette.

Vid halvåtta så var det dags för middagen. Alltid tre rätter som tar sin tid. Sedan en kort genomgång av morrondagen och sedan var det äntligen dags för sängen.

I morron skulle det vara det utför nästan hela tiden sades det. Men vi skulle ändå upp över 1200 höjdmeter. Få ihop den ekva-tionen den som kan.

Dag 6

En natts god sömn, åtminstone till kl 5.48. Just då vaknade jag av att Ingmar imiterade en motorsåg. I alla fall så lät hans snarkningar så. Vid 7-tiden så var det ändå dags att äta frukost. Här var man van vid skidåkare så det fanns mer än cafe-au-lait och croissanter att välja på.

Sedan upp på rummet för att samla ihop allt man lyckats sprida ut lite här och var.

Nästa punkt var gruppfotograferingen. De flesta var klädda i årets Dan Frost tröja som var gul. Jag har byrån full med tröjor så jag köpte ingen. Det fick bli Ride of Hope dressen och Lasse iklädde sej svensk landslagströja från Postgirots dagar. Efter det så var det bara att checka ut, lämna bagaget i bilen, fylla flaskorna och pumpa däcken och vänta på att få ge sig av.

Det blev en ganska kylig väntan. Vi var ju ändå på 1700 m höjd. Grupp 3 med bl a Lasse, Ingmar och Christer gav sej först av ned för backen. En halvtimme efter var det vår tur.

Först 6 km enkel rulletur ner till en liten by som vi passerade igår på vår väg upp. Där tog vi till höger och nu började den mest fantastiska utförskörning som jag någonsin varit med om. Det var inte den brantaste eller farligaste, men det var den vackraste och en av de roligaste. Vägen gick på en hylla på sidan av en djup ravin. På båda sidor om oss tornade de rödlila klipp-väggarna upp sej, ibland hundratals meter höga. Djupt nedanför oss flöt floden. Det var bara att stå på i lagom fart ca 45 till ibland 65 km/h. Det var nästan ingen trafik. Jag tror vi mötte 5 bilar på de 28 km som utförs-körningen varade. Det enda man måste vara uppmärksam på var sten och grus som lossnat från klippväggarna. Vi stannade två gånger för att beundra utsikten och för att fotodokumentera det hela. Vid andra stoppet så beundrade vi de våghalsar som forspaddlade i floden djupt under oss.

Slutligen nådde vi botten på dalen, korsade en stor väg och återsamlades. Jag kan tala om att det blir nästan lika stor spridning på gruppen utför som det blir uppför. Alla är olika modiga och cykeltekniskt skickliga. Här körde alla efter sin egen förmåga och inga missöden inträffade.

Vi var nu längst nere i dalen och nu fick vi följa en ganska stor väg längs en nästan vattenfri flod. Efter någon mil svängde vi vänster över en bro och så påbörjades dagens första riktiga klättring. Det var inte speciellt brant men nu det var ordentligt varmt. På toppen väntade Isa med bilen. Det var skönt att få en torr tröja i stället för den plaskvåta. Det fanns också lite kall cola att dricka. Det började närma sig lunchtid och vi rullade ner mot den vackra byn Gilette, har inget med rakbladen att göra, där vi skulle äta lunch. Byn är byggd på en hylla på berget med utsikt över hela dalen, som vi sedan skulle passera. Maten kom in snabbt och lätt och den var både god och riklig. Med magen full av pasta gick jag ut och njöt av utsikten och av svalkan under träden. Naturligtvis så var det en stackare som upptäckte en pyspunka precis innan vi skulle ge oss av. Det blev ett snabbt slangbyte för honom och sedan rullade vi vidare mot kusten.

När vi kom ner i dalen så var lite trixande att ta sig förbi en del industriområden och över större vägar, men snart gick det uppåt igen. Nu var vi på väg upp genom en av de riktigt välbärgade förstäderna på kullarna utanför Nice. Det var varmt och många dagars cykling började kännas i benen, men snart var vi över toppen och det var bara nedåt mot det blå Medelhavet.

Det var ordentligt varmt när vi kom ner på cykelvägen längs Medelhavet mot Nice. Den berömda stranden var inte speciellt inbjudande, det var bara stenar av olika storlekar överallt. Ju närmare Nice vi kom så blev det tätare mellan strandrestauranger och barer. Snart kom vi fram till vårt hotell snett emot flygplatsen. Efter att vi monterat