Starten gick från Lund den 4 aug. Men redan dagen innan var vi på plats. Vi, det var vår träningsgrupp som kallas Team RÖD  (en förkortning av Ramlösa-Ödåkra Cykel- spår, alltså ingen politisk ståndpunkt) och våra cykelkompisar från C2 (Climbing Competence, ett företag som säljer säkerhetsutrustning och utbildar folk för höghöjdsarbete). Från Team RÖD så var det Lasse S, Kenneth, Ingmar, Christer, Erik och jag. Sambandet med C2 var Mattias, hans bror Mikael och deras kompis Pedro var också med.

I Lund sov vi över på Grand hotell och hotell Lundia. Tydligen så hade man som princip att para ihop deltagarna med en ny person vid varje övernattning. Jag hamnade på Grand ihop med en mycket energisk och ordrik man från Kristianstadstrakten. Han hade cyklat loppet flera gånger och var nu en av ledarna. Han var mycket vänlig och mycket pratsam och vi kom väl överens.

Nästa dag så rullade vi upp till Barn-sjukhuset för att starta. Vi ställde oss i startgruppen 28-30 km/h, ett perfekt val visade det sig. Efter 129 mil så hade vi snittfarten 29 km/h. Sedan bar det av mot Halmstad. Som vanligt så var det lite ryckigt och nervöst i gruppen första dan, men som tur var så blev det bara en vurpa första dan. Tyvärr så var det jag som orsakade den. Jag blev stucken av en geting när vi var på väg

upp för Söderåsen, från Kågeröd mot Stene-stad. När jag körde ut i vägkanten så blev det trångt bakom mig. Lasse Skoog gick omkull, men han landade ovanpå en annan åkare. Ingen blev skadad, utom jag som fick en svullen och värkande kind.

Efter matpaus vid Tingvalla så cyklade vi vidare mot Hallandsåsen. När vi kom till Margretetorp vid foten av åsen så ropade ledarna att det var fri fart till toppen. Några lite yngre killar satte fart uppför backen. Vi gubbar i Team Röd tittade på varandra och som på ett givet tecken så satte vi av efter dem. Efter en tredjedel av backen så passerade vi dem och höll sedan god fart till toppen. Det skulle väl också var f…n om vi blev frånkörda i en av våra träningsbackar. Sedan fick vi stå en god stund och ta igen oss på toppen för att hela gruppen skulle hinna samlas igen.

Vi rullade sedan ner till Östra Karup och snirklade vi oss fram genom Halland. Sista biten in mot Halmstad gick genom den vackra Simlångsdalen. 

Efter en solig dag och ca 15 mil var vi då framme i Halmstad och målet vid ICA Maxi (En av sponsorerna för loppet) ute vid flyg-platsen. Sedan fick vi rulla tillbaka till staden till vårt första Scandic Hotell (en annan av sponsorerna) av en hel rad.

Det blev morron i Halmstad och vi fick cykla ut till ICA-Maxi för att starta. Nu hade hela vårt team bytt  till andra dräkter (team C2 Verticale) än igår. Det blev en ordentlig förvirring bland de som åkte med oss igår, men till sist fattade de vad som hänt och samlades runt oss.  Arrangörerna försökte styra över en del till andra grupper, men de protesterade och sa att de ville cykla med oss. Vilket naturligtvis gladde oss.

Avfärden mot Göteborg gick längs den vackra Ginstleden, väldigt nära havet. Sol-sken och ordentlig medvind, nästan för bra för att vara sant.

Det här höll  i sej ända till Kungsbacka. De mörka molnen tornade efterhand upp sej och plötsligt så var vägbanan täckt med ett par dm vatten. Men än så länge så kom det inget uppifrån.

Vi började leta efter depån i Kungsbacka, men då kom regnet. Det regnade bara värre och värre och till sist struntade vi i depån. Vi vill bara komma i mål och få på oss torra kläder. Det var bara cykla på med vatten-sprutet från framförvarandes bakhjul rakt i ansiktet. Det knastrade av grus mellan tänderna och vattnet började rinna mellan tårna.

Det blev tidig uppstigning i Mölndal, sedan ner för att trycka sig tillräckligt med frukost för dagens övningar. Nästa prövning blev att försöka få ner allt i res-väskan, både skitiga och rena kläder. Så var det ner för att lämna bagaget och hämta ut cykeln (som fick lite omvårdnad efter gårdagens regntur). Pumpa däcken och sedan uppställning för avfärd. Tyvärr så blev teamet en man kort, eftersom Kenneth hade valt att bryta pga knä-problem. Han stod kvar utanför och vinkade av oss.

Som en stor orm ringlade fältet på nära 100 man genom Göteborg mot starten vid Östra Sjukhuset. Starten var rörande med de sjuka barnen som vinkade åt oss i fönstren. Den här dan var det lite mer kuperat i början, vilket gjorde att det blev lite ryckigt i gruppen. Underligt nog så var det vi skåningar som klarade motluten bäst. Efter ett tag börjar det stänka. Våta fötter igen, f...n. 

Så var vi till sist framme vid sista depån för dagen, precis utanför Racerdepån i Falköp-ing. Regnet hade upphört och vi började åter hoppas på uppehållsväder resten av dagen. Men knappt hade vi börjat cykla igen innan det bröt loss ett regnväder värre än någonsin hittills under rundan. Detta sinkade dock inte gruppen särskilt. Vi höll ett bra tempo, trots att det ibland var svårt att se mer än ett par meter framåt.

När vi omsider kom in i Skövdes förorter så hade Ingmar fått nog av regn. Han gick fram för att dra och lade på ett sånt jäkla tempo att han körde ifrån hela gruppen. Sedan låg han kvar 100 m framför gruppen ända till målet.

Under hela dagen så hade vi haft sällskap med initiavtagaren till loppet, Gary Fleming.

Han var lätt att känna igen med sina fyra blågula ballonger fastbundna på hjälmen. När vi gick i mål i ösregnet brast han ut i sång och hela gruppen sjöng med: "Always …

Nästa morgon hade det äntligen slutat regna i Skövde. Vi tog oss i samlad trupp till ICA-Maxi där starten skulle gå. Samma grupp som igår 28-30 km/h, samma människor sökte sig till oss inför dagens etapp. Vi rullade ut över slätten i god fart och med minimalt vindmotstånd. Inget regn än, men de mörka molnen började torna upp sig. Snart var vi framme i Töreboda, mest känt för att där tillverkas de stora ur som vi alla har sett på idrotts-platser Sverige runt. Här passerade vi Göta kanal för första gången på denna rundan.

Första depån idag låg vid ett vandrar-hem/hotell. Medan vi stod där så dök det plötsligt upp master i trädgården bakom huset. Men det var inte så mystiskt eftersom kanalen gick precis bakom knuten, men kanalen var osynlig för oss där vi stod.

Vi hade inte cyklat många kilometer förrän det var dags för dagens första punka. Det var bara att vänta, men strax skulle det bli värre. Vi kom nu in på en väg som var ”nyreparerad", dvs IDIOTERNA har sprutat ut tjära och sedan hällt ut tjockt lager makadam ovanpå. Det var klibbigt, det sprutade vassa små stenar och det var slirigt, med risk för vurpor. Min åsikt är att den som har uppfunnit detta sätt att ”reparera” vägbanan borde rullas i tjära och makadam och ställas upp vid vägkanten för att skämmas. Men det är bara min åsikt. Cyklar och underben blev både blästrade och tjärade och att ingen vurpade var rena turen.

Under lunchen utanför Gullspång kom det som vi väntat på hela dagen, nämligen regn-

Från Motala var det 6-7 mil till Linköping som var målet för dagen. I början var det lite småkuperat med korta ganska branta backar, men efterhand så slätades land-skapet ut med längre svepande backar.

Någon mil efter Motala blev vi omkörda av en av de snabba grupperna. Jag och Mattias låg i front och vi höll lätt samma fart som den omkörande gruppen. När vi skiftade farthållare i fronten så kom bl a Lasse S fram och höll farten. Men då kämpade sig dagens fjolliga gruppledare fram och beordrade sänkt fart.

Lasse och co måste motvilligt göra som han sa, men glada blev de inte. Så nu fick vi se den andra gruppen sakta dra ifrån oss. Under rundan så hade Mattias cykel börjat att låta mer och mer. Det knakade och brakade för varje tramptag. När vi nådde målet visade det sej att han inte kunde fortsätta på den. Tydligen så hade man lyckats få en spricka i ramen när man tryckte in vevlagerhylsan. Mattias ringde till en kompis och under kvällen så dök kompisen upp med en reservcykel. Tänk att ha sådana kompisar.

Sedan var det dags för cykelvård för alla, en pizza (medan vi såg OS-handboll) och en god öl.

Sedan var det inte svårt att sova gott…

Avfärd från hotellet (Scandic som vanligt) och stillsam rullning genom Linköping bort till sjukhuset på morgonen. Som vanligt så startade vår grupp sist och som tur var så hade vi fått tillbaka Magnus som gruppledare, han cyklade med oss 5 av 9 dagar. Han var en suveränt stark cyklist och en kompetent gruppledare, som fick ut det bästa av gruppen utan överdrivna kommandometoder. Gruppen fungerade bättre för varje dag och hade det inte varit för regnet så hade dagen varit perfekt. 

Som vanligt så blev jag pissnödig efter ca en timme på cykeln. Jag lade på en ordentlig rem och cyklade förbi gruppen, för att jag skulle kunna hänga på gruppen igen efter mitt stopp. Medan jag stod där så for gruppen  förbi i god fart. Jag hoppade på cykeln för att köra fatt, men det var alltför jobbigt i den här farten. Magnus såg snabbt hur det var fatt och droppade ner till mig. Tillsammans så växeldrog ganska vi lätt ifatt. Sedan hann vi väl inte cykla mer än tio minuter innan det förhatliga ”punka" ropades i gruppen. Medan vi stod där och väntade så blev vi passerades vi av alla de grupper vi passerat förut. För att ytterligare jävlas så började det så smått att regna. Regnkläder på och sedan så var det bara att fortsätta mot Norrköping. Vi var snart framme vid depån och hade sluppit alla spårvagnsspår. En liten banan, en bulle och som avslutning en tårtbit, bakad av snälla barn, sedan var vi på väg igen.

Vi hade inte rullat så långt förrän vi kom in i ett litet industriområde. En 90 graders sväng och plötsligt så gick det ett järnvägsspår diagonalt över vägen. Killen framför mig fick

ner bakhjulet i spåret och gick omkull. Jag hade ingen chans att stanna, men försökte att köra rakt över honom. Köksmästare Uffe var tyvärr lite för stor, det blev tvärstopp. Jag dök med ansiktet rakt ner i asfalten. I början låg jag bara kvar för att känna efter hur det hade gått. Jag såg stjärnor dansa runt huvudet, men det gjorde inte ont än. Sedan kom mina goda kompisar och lite senare sjukvårdarna och tog hand om mej. Jag hade spräckt läppen och slagit ut lite flisor ur tre tänder. Det bestämdes att jag måste till sjukhus för att sys. Trots stjärn-orna som dansade runt så kände jag mig hela tiden klar i huvudet, men naturligtvis lite chockad. Typiskt nog så var min första fråga om min cykel var hel. Det var den, som tur var.

På sjukhuset blev jag skickad lite hit och dit innan någon ville ta sej an mej. Jag fick sitta där huttrande i våta cykelkläder och vänta, men några snälla sjuksköterskor ordnade fram en filt. Efter några timmar så blev jag ihoptråcklad med sju stygn i läppen och fick lämna sjukhuset. Jag ringde natur-ligtvis ledarna för R o H för att fråga om jag kunde bli hämtad. Tydligen så hade ingen funderat på hur man skulle agera när något sådant här hände.

Det blev till sist så att jag fick ta en taxi till stationen och sedan tåget till Katrineholm. Framme i Katrineholm så fick jag reda på att vi skulle bo på en camping utanför staden.  Det enda sättet att ta sig till campingen var med Taxi. En snäll och hjälpsam tjej på turistbyrån gjorde allt för att ordna skjutsen åt mig, men av någon anledning så var alla Katrineholms taxibilar upptagna den närmaste timmen.

På morgonen så samlades vi i solen (sic) utanför ICA-Maxi i Katrineholm. Glädjande nog så skulle Magnus chefa över oss i dag igen. Vi rullade ut i det vackra, om-växlande Sörmländska landskapet. Små vägar över böljande åkerfält med in-sprängda små träddungar och sedan in skogar med blandning av löv och barrskog. Här och där ett litet vattenblänk från någon sjö eller å. Det var vackert så man blir förbannad (som Ingmar på bilden brukar säja). Inom kort så var vi framme vid dagens första depå som låg precis bredvid Harpsund. En väldigt vacker men något avsides plats.

Snart bar det av igen på smala, kuperade vägar med ordentliga frostskador. Jag var väl lite märkt av gårdagens händelse och fick känna av den sk gummibandseffekten, dvs hur jobbigt det är att ligga sist och hela tiden jaga in de småluckor som uppstod.

När vi nådde lite bredare vägar så började vi köra sk belgisk kedja, ett nutida uttryck som i stort sett betyder att gå runt och växeldra. Vi höll god fart och passerade ett antal grupper, men när det gick som bäst så hördes återigen det irriterande ordet "PUNKA". Konstigt nog så var det samma kille som punkterade nästan varje dag.

När slangen var bytt och pumpad så fortsatte vi. Efter ett par mil så nådde vi en T-korsning ut på en större väg. Medan vi väntade på att kunna köra ut så bromsade en bil in för att svänga in på den väg där vi stod. Bilen bakom upptäckte detta sent men lyckades stanna med tjutande bromsar. Bil nr tre hann inte ens börja bromsa utan for rakt i de stillastående bilarna och en sk dominoeffekt uppstår. Rent ut sagt det blev en sjujäkla smäll rakt framför våra ögon. Sedan tystnade det och man hörde bara pysandet från krockkuddarna och en liten hund som skällde hysteriskt.

Nu imponerade gruppen verkligen på mej. Inom sekunder tog alla spontant på sej olika uppgifter. Några tog hand om passagerarna i de tre krockade bilarna, någon fångade in

Vi startade från IKEA med ett stort jippo och med deltagande av IKEA medarbetare som cyklade med till Uppsala. Dagen till ära så åkte vi i dressen från C2 eftersom företaget har sitt huvudkontor och utbildningscenter i Uppsala.

Det blev ett fåtal nya deltagare i gruppen men ändå så gick allt som smort hela dagen. Det var ju inte mer än 11-12 mil och ganska slätt. Vi pausade bl a på torget i Enköping och käkade kanelbullar. Det var ett vackert landskap med åkrar, ängar, åkeröar, vattendrag och små skogar. Naturligtvis så kom regnet den här dagen också, men bara med en liten variant. Vi fick både solsken och regn samtidigt. Framme i Uppsala var det målgång vid IKEA. Vi fick ett  nytt gåvopaket och mat i restaurangen - Heja IKEA!

På kvällen var det avslutning/avtackning med medaljutdelning och efter det så lyss-nade vi på ett par rörande föredrag.

När vi ställde upp för att cykla till start-platsen så fattades vi en man, ingen kunde förstå vart han tagit vägen. När vi nådde startplatsen så stod han där. Vi förstod att han hade haft väldigt bråttom under morgonen.Han hade arrangerat en särskild startfålla för Team RÖD. Där stod det också framdukat glas på fot och skumpa (alkoholfri). Precis som killarna på Touren så fick också vi avsluta sista etappen med stil.

Inför sista etappen så hade det tillkommit många cyklister.  Vår grupp hade blivit nästa nästan dubbelt så stor som vanligt, vilket gjorde att färden blev åtskilligt mycket ryckigare och nervösare. Det var ett himla gapande och skrikande bromsar, tur att etappen bara var 9,5 mil lång. 

Det var riktigt skönt när vi närmade oss Stockholm och sakta snirklade oss fram mot Järvafältet där slutmålet låg. Naturligtvis så hade det börjat småregna. Det var med delade känslor vi rullade i mål. Efter nio dagar så var det rätt så behagligt att slippa sitta på en cykelsadel dagen lång. Samtidigt