Lördagen den 1 april lämnade vi Helsingborg tidigt, för att flyga från Köpenhamn till Palma. Med cyklarna väl inpackade i våra specialväskor, ett glatt humör och förväntningar på resan, boardade vi planet. Väl framme i Palma, blev vi hämtade för vidare transport till Sunwings hotell i Alcudia.

Vi var ganska tidigt framme på dagen, så att så snart vi hade monterat ihop cyklarna, tog vi en minitur längs kusten. Det kändes riktigt skönt att kunna köra ut i kortbrallor och en tunn cykeltröja. Ja, så varmt var det kanske inte, men bara känslan att slippa klä sig för en vintertur hemma och komma ut i hyggliga plusgrader, kändes befriande.

Varje dag var väl planerad av Bernt, och nästan varje dag körde vi +/- 10 mil. Och nästan varje dag ingick en eller flera ”knäppor”, som är Bernts uttryck för en rejäl uppförsbacke med hygglig lutning.

Det finns många ”knäppor” på Mallorca. De som det talas mest om är Puig Major (Piggen), Col de Soller, Sa Calobra och Cap Formentor. Vi tog alla! Nä, det var inte riktigt sant – jag tog inte Sa Calobra. Att fixa det betyder att man först skall uppför en lång men inte så brant backe. Sedan skall man ner mot havet för att sedan ta sig upp igen. Där är lutningen på sina håll 10-11%.

Skoogen kände att benen inte fixade det den dagen så jag stannade en bit på nervägen kalle

och köpte en kaffe och lite gott till det. Sedan fanns det en fin hörna med sol och det betydde fötter i högläge. De flesta av de andra gubbarna antog utmaningen och det var ett slaget gäng som dök upp nästan två timmar senare. Men all ära till dem – they did it!

Den vackraste turen i mina ögon är den ut till udden Cap Formentor. Det börjar men en fin backe till en utkiksplats. Där brukar man stanna för att ta foto. Sedan bär det iväg på slingrande vägar upp- och nerför ut till udden med det kända fyrtornet. Där vankas det fika förstås och ofta springer det lösgående getter omkring bland borden och tigger mat. Dock inte i år.

Den mest fantastiska dagen i år var dock ”bergsturen”. Vi blev bussade ner till Andratx som ligger inte alltför långt från Palma. Där startade ”vår resa” längs bergskammar ända fram till Pollenca. Otroligt vackra vyer med milsvid utsikt med azurblått vatten och bergsformationer så man både häpnade och njöt. Olivträd och vinodlingar finns lite överallt och apelsin- och citronträden gav färg längs vägen.

Med oss på resan var Juan. Alltså en av gubbarna i Team Röd. Juan är spanjor men bor sedan länge i Sverige och har jobbat med import av frukt och grönt. När vi var ute och körde om dagarna var han som vår egen uppslagsbok. Han berättade och visste allt om alla grödor, växter och träd vi såg Kalle

och det gjorde det ännu intressantare att cykla i Mallorcas fina natur. Sedan var han givetvis medelpunkten när vi skulle beställa och annat. Skönt med en tolk i gruppen.

Mallorkinerna har förstått innebörden av cykelturismen på ön. Man visar hänsyn på vägen. Då skall man komma ihåg att vid denna tid på året är det fullt, och jag menar f u l l t, med cyklister på ön. Man säger att varje vecka kommer det runt 30.000 cyklister för att träna och njuta av vårvärmen och cyklingen. Det betyder också att alla ”vattenhål”, d.v.s. caféer och barer är fullsmockade med cykelfikare.

Per skrev i gästboken att totalåldern på de sju som var med från oss var 473 år. Det betyder att snittåldern var 67 ½ år. Det är lillpojken Ingmar, som under veckan fyllde 61, år som drar ner snittet.

Vid två tillfällen på väg hem med gruppen, cirka 15-16 personer, fick de gamla Fixarna Broberg och Skoog horn i pannan. Det skulle vara racing den sista milen. Attans vad det gick undan. Ingen ville ge sig av oss och vi trampade på och skiftades om att dra. När vi kom in på den långa raksträckan mot hotellet vände vi oss om. Ouupps, det var inte så många som orkat hänga på. Det leder mig till att säga ”gubbar kan”. Snart är vi 70, Hans B, som också var med, blir 75 i år.

Vi ger oss aldrig…