GÄSTBOK

Nu är den här....Idrottsmuseets senaste bok om Helsingborgprofiler inom idrotten, både aktiva och ledare. Så jäkla bra och intressant. Hoppas du blir nyfiken och köper en (eller flera). Kanske som julklapp. Gå in på Idrottsmuseets hemsida http://www.hbgidrottsmuseum.se och beställ ditt/dina ex. 200:- är billigt!

Bosses historier från vår Alp-tur är ju både spännande och intressanta, väl beskrivna - även för mig som var med. När någon frågar mig hur det var, brukar jag svara att det var en underbar och plågsam upplevelse. Backarna var långa, de var starkt lutande, man blev trött. Varje dag satt man och önskade att backen snart skulle ta slut. UTOM när vi körde Col de la Couillole. Ingmar och jag satt och önskade att den åtminstone skulle vara 500 meter längre. Då hade vi leende och elegant glidit förbi "trötte Bosse" och det lätt som en plätt. Nu får det får vänta till 2015 när vi bl.a. skall uppför Mont Ventoux. (j..lar också)

Annecy-Nice dag 5 del 2:
Här uppe på 2802 m ö h står det ett monument över de som konstruerade den här (onödiga) vägen under stort besvär. Den enda anledningen för bygget var att Frankrike skulle ha Europas högsta asfalterade väg ( en sanning med modifikation).
Det var gott om folk där, mest bilister och motorcyklister men också ett antal cyklister av olika nationaliteter. Alla ville bli fotograferade framför monumentet. Det var kallt och blåsigt så vi tog oss kvickt ner till bilen för att få torra kläder till nerfarten. Utför, först Mattias sedan Jörn (en liten senig dansk som var super på att köra uppåt, men körde på halvchans utför), till sist jag. Snabbt är vi så långt nere att det börjar bli varmt med överdragskläderna. Plötsligt så får jag hjärtat i halsgropen. Mattias står på utför, Jörn hänger på nästan för nära. I en skymd vänsterkurva får de möte med en bil. Mattias håller ut i god tid, men Jörn är nära att frontalkrocka. Som tur är så hinner han undan i absolut sista sekunden. Resten av nerkörseln går bra och utan incidenter. I dalen återsamlas gruppen och vi tar oss i samlad tropp till platsen för dagens lunchpaus.
Efter att jag med viss möda tuggat i mej min baguette och sköljt ner den med massor av Cola så siktar vi in oss på veckans sista större berg. Vi kör mot Isola 2000 men efter ett tag tar vi av till höger uppför Col de la Couillole, 16 km till toppen. Det är varmt så det kokar, ca 35°C och klättringen ligger på solsidan. Vägen är smal, brant (medel 7,5%) och hänger som en hylla på bergssidan. Den här stigningen kommer aldrig att vara med i Touren, det är för trångt för karavanen. Jag, Lasse, Mattias och Ingmar höll ihop i början på stigningen en tre, fyra km. Då blev vi passerade av en grupp belgiska cyklister och Matte for iväg efter dem. Naturligtvis så kunde ju inte jag hålla mej lugn, så jag hängde också med. Nu gick det bra i rask takt upp till ca 12 km av stigningen. Efterhand så tappade jag mer och mer kraft och till sist så sa jag åt Mattias att köra. Nu var det kamp. Benen ville ge upp men det fick de inte lov till. Jag var t o m tvungen att stanna en gång för att samla mej. Med vad som kändes som mina sista krafter släpade jag upp till toppen. Det var precis att jag hann före Lasse och Ingmar.
Efter en kort paus rullade vi utför ca 5 km, för att sedan börja klättringen upp till vårt hotell i Valberg på 1700 m ö h.
Det var segt och det gick inte fort men upp kom jag tillsammans med en lika trött dansk.
Nu fick jag dela rum med Ingmar och Mattias. Vi installerade oss, duschade och klämde i oss återhämtningssörjan (den är inte så god, men gör nytta). Sedan ner till restaurangen för en välförtjänt öl (eller 2) för att skölja ner turens näst sista baguette.
Vid halvåtta så var det dags för middagen.
Alltid tre rätter som tar sin tid. Sedan en kort genomgång av morrondagen och sedan är det äntligen dags för sängen.
I morron är det utför nästan hela tiden sägs det. Men vi skall ändå upp över 1200 höjdmeter. Få ihop den ekvationen den som kan.

Annecy-Nice dag 5 del 1:
Efter att ha tillbringat natten i samma rum som Mr Oj, oj, oj (Lasse) och Mr Suck! (Christer) så var det då dags för Kunga-etappen. Först Col de la Bonette/Restefond 2802 m ö h, Col de la Couillole och sedan klättringen upp till vårt hotell i Valberg 1700 m ö h.
Vår grupp nr 2 blir mindre för varje dag. Hittills så har folk bytt till den långsammare grupp 3, men idag så har Espen bytt till grupp 1 för att "köra skiten ur danskarna". Gick väl sådär!
När vi rullar ner från hotellet blir vi varse hur brant och lång vägen dit var. Inte konstigt att det var tungt att ta sej upp. Efter ca 15 km når vi Barcelonette och tar till höger rakt in i backen. Nu är det 23,5 km till toppen med en medellutning på närmare 7%. En vacker klättring med ett ganska omväxlande landskap. I början skog, ängar och små sjöar. Högre upp kargare, mer klippor och fler fjällbäckar. Det är ont om djur men i början ser man en del får och högre upp någon enstaka getflock. Hela tiden ligger kedjan på de lättare växlarna. Upp till 7% lutning oftast 34:24 och 22-20 när jag står upp för att avlasta ben och rumpa. I de brantare delarna så är det den lättaste växeln som gäller i mitt fall 34:28.
Benen känns OK och jag ock Mattias spinner uppför i den svindlande hastigheten av 10-12 km/h. Ett par danskar försvinner upp i backen, men den största gruppen lägger vi bakom oss.
Någon km innan vi når Casernes de Restsfond på 2300 m ö h så kommer danskarns ifatt och kör om oss. Mattias hänger på dem men mina ben har inte lust att öka farten. Jag ser dem så sakta dra ifrån mej uppför berget.
Efter 23 km så når jag Restefond där vägen går genom berget och fortsätter ner på andra sidan. Tyvärr så är detta inte toppen. För att nå Bonette så är det en halv km med 15% lutning. Det är bara att bita i med de sista krafterna. Upp kommer jag och ibland är jag t o m över 6 km/h.

Ni som körde på -60 och början av -70 talet kommer säkert ihåg att vi hade hårda duster med en massa duktiga cyklister från Falkenbergs CK. När vi - T-Rödgubbarna- nu var på vår alptur, fick vi än en gång kämpa med en av dessa. Det visade sig att Christer Boman var en regelbunden deltagare på Dan Frost rejsers olika resor och nu på samma som vi. Jag kommer inte ihåg hur bra han var förr i tiden, men i "backarna" var han smidig som en bergsget och stark som en alptjur. Ingen av oss hade det "glidet" uppför de låååånga vägarna till topps. PÅ bilden syns han tillsammans med Christer Lindborg från vårt team. Boman kom lätt in i vårt gäng och var ett trevligt tillskott i umgänget. Gå gärna in på Falkenbergs hemsida och läs mer om deras verksamhet. Verkar som det är en välskött klubb med trevliga aktiviteter. Men så är också Christer Boman ordförande.

Annecy-Nice dag 4:
Briancon, som ibland kallas alpernas huvudstad, ligger i en gryta på tre sidor omgiven av berg. Högt uppe över staden ligger den gamla borgen, som påminner om mindre fredliga tider, och högst upp tronar klostret. Vackert så det räcker och blir över.
I dag så väntar oss 95 km cykling, ca 50 km av dessa är uppför. Först det legendariska Col d'Izoard. 2360 m ö h, 19,5 km till toppen med en medellutning på ca 6% och en maxlutning på 8,6 %. Nästa "kulle" äe det mindre kända Col de Vars. 2100 m ö h, 19,5 km till topppen, medellutning 5,7% men med två km på 8,7%. Sist men inte minst så har vi den sista klättringen upp till vårt hotell på ca 6 km och bitvis med lutningar på 9-10%.
Gott om tid på morronen. En riktig frukost med mycket att välja på. Sen upp på rummet för att packa, sätta på sej pulsbandet, smörja osv. Först ger sej grupp 3 av och en halvtimme efter så är det vår tur. Gruppen har krympt, eftersom en del har gått över till grupp 3 för att åka i ett lugnare tempo. Så nu är det Mattias och jag, en (tokig) norrman och 12 danskar från Skelskör.
Att hitta backen är enkelt, den börjar nämligen i utkanten av stan bara tre kvarter från vårt hotell. Först två km som lutar på ganska bra och sedan planar det ut litegrann. Dags för dagens första pisspaus och då får en av danskarna för sej att han skall meka med cykeln. Han skruvar loss snabbkopplingen från framhjulet för att vända den. Naturligtvis far en liten fjäder iväg i gräset och är omöjlig att hitta, hur mycket vi än letar. Omsider kommer vi i väg igen. Vi håller ihop gruppen i ett stadigt tempo utan att stressa upp tii 10 km in i backen. Där börjar den branta delen. De nästa fem km går det aldrig under 8%. Gruppen börjar så smått att splittras upp. Ett par man glider ifrån uppåt men de flesta lägger vi bakom oss. Jag har en bra dag och allt bara flyter på.
Izoard har en helt annan karaktär än Galibier. Här är det mest vida högslätter, i början med lantbruk och högre upp med betande djur. Först kor, högre upp får och högst upp getter. Bondgårdarna annonserar ofta med att de säljer hemmagjord får eller getost.
I god fart når jag toppen och snart kommer Mattias också. En go' paus som vanligt, torra kläder och sedan en lång kul utförskörning ner till Guillestre. Som vanligt så kör vi om många bilar på vägen ner. Återsamling vid Isas bil, av med överdragen och uppför nästa berg - Col de Vars. Benen är fortfarande pigga och det går bra.
Utför igen, det blir roligare och roligare.
Snart är vi nere från berget men det lutar hela tiden svagt utför. Vi växeldrar de tre milen mot hotellet i god fart. När vi precis passerat den lilla stan Barcelonette så kommer Espen (norrmannen) upp till mej. Han skriker att mitt flaskställ är löst. Jag har hört något skramlat de sista milen men inte kunnat lokalisera det. Plötsligt står Isa vid vägen och visar oss in till vänster, mot hotellet. Jag och Mattias stannar. Jag för att skruva fast flaskstället, han för att fylla på vatten.
Nu början dagens jobbigaste, backen upp till hotellet. Jag släpar mej upp i knappt styrfart. Men där är det till sist. I dag skall jag dela rum med Christer och Lasse. Jag är först upp i vår svit, det är det största hotellrum jag någonsin haft.

Annecy-Nice - Faktarutan:
Vän av ordning kanske har en del obesvarade frågor om vår resa. Jag skall försöka besvara några av dem här.
Team RÖD - en förkortning av Ramlösa - Ödåkra cykling. Vi är ett glatt kompisgäng som gillar att cykla.
C2 - Cilimbing Competence. Är Mattias firma och han sponsrar våra kläder.
Vi som cyklade var jag 65 år, Lars-Göran Skoog 65 år, Ingmar Larsson 56 år, Christer Lindborg 69 år och junioren Mattias Åkesson 40 år.
Vi reste med Dan Frost Cykelrejser. Dan tog på sin tid OS-guld på bana i Barcelona och har även tävlat framgångsrikt på landsvägen. Nuförtiden är han sportdirektör hos Saxo - Tinkoff bank.
Dans fru Isa är ett under av organisation och ser till att allt fungerar perfekt. Hon kör också följebilen som förser oss med dricka, lunch och torra kläder.
Deltagarna delar in sej i tre olika fartgrupper och varje grupp har alltid en guide med sej. Uppsamling på toppen och i botten av backen.
Bergen delas in i TdF kategorierna HC, 1, 2, 3 och 4. HC är det svåraste och 4 det lättaste. Under resan tog vi oss över ett HC-berg och minst ett berg till varje dag.
Hela gruppen bestod av ca 40 personer, mest danskar. Men det fanns också svenskar, norrmän och amerikaner med.
Nationaliteten kvittar, bara man är en trevlig person och vet hur man cyklar.
Återkommer snart med våra vidare äventyr.